Varje gång jag känner att jag börjar må bättre eller att livet faktiskt ser ljus ut så säger min kropp och mitt psyke att det inte får vara så.. Jag mår bra, jag är glad, jag kanske har träffat någon, min familj börjar må bättre och sommaren är snart här så varför känner jag mig då ledsen? Det känns som att jag vill ha en anledning till att bara börja gråta. Men jag hittar ingen.. Jag har inte tänkt på mitt "ex" mycket alls och vet att jag kanske har någon på g som är mycket bättre men ändå är det något som får mig att tänka på honom igen. Typ som att min hjärna säger att: "nu har du inte tänkt eller varit ledsen över ditt "ex" på länge så det får du vara nu". Fuck you brain! Jag har bara knappt en månad kvar av skolan sen är det sommarlov och då ska jag fan ta det lugnt och inte tänka på onödiga idioter eller minnen som får mig att bli ledsen för man ska inte vara ledsen över något som inte förtjänar ens tårar!

Jag har inte riktigt fått hjälp med alla känslorna jag har eller med hur jag mår. Det är ju inte många som förstår hur jobbigt det kan vara att bli dumpad. Det har ju inte vart någon i min närhet som förstått, dom har bara sakt att jag ska skita i honom för han är en idiot men hur jävla lätt är det när man var kär i puckot.. Vissa blir till och med arga på mig och fattar inte att jag kan ha känslor för en sån idiot men alla har ju glömt hur han faktiskt var innan han stack.. Det är bara jag som minns den underbara tiden. Jag blir faktiskt förbannad på dom som blir arga på mig för att jag är ledsen över att jag blivit DUMPAD! Känslorna försvinner ju inte direkt på en sekund! Jag kan inte hjälpa att dom inte har några känslor och att jag är en svag person som lätt går sönder.. Jag önskade att någon av dom kanske kunde lyssna på mig för en gångs skull och kanske säga att det kommer bli bra och att jag får ta den tid jag behöver för att läka i stället för att dom ska be mig släppa skiten och gå vidare!

Nä jag hatar detta ämne nu! Jag ville bara få det ur mitt system så det kanske blir lite lättare att må bra :)

Be happy!

LillFia over and out :D <3

Att en enda lite jävla människa kan få en annan människa att bli så liten, osäker och förstörd mentalt! Jag orkar fan inte må dåligt varje gång jag går utanför dörren längre för att jag har så jävla dåligt självförtroende och tycker att jag är sämre än alla och inte har ett piss att komma med! När ska jag må bättre?! I sommras mådde jag jätte bra och hade börjat få ganska bra självförtroende till en idiot kommer och förstör hela min värld! Och sen älskar man fortfarande idioten vilket är det jobbigaste! Kan inte ens tänka på andra killar som kanske tycker om mig och är mycket bättre än idioten för då tänker jag jämt att jag inte gillar dom för att jag inte känner lika starkt som jag gjorde för honom men jag låter mig ju inte känna så heller.. Det har gått ungefär ett halvår och jag tänker fortfarande på honom.. När ska det gå över?? Jag vill leva mitt liv och inte bli nerdragen hela tiden på grund av gammla minnen som jag envisas med att inte släppa taget om! Ibland känns det som att man bara vill försvinna för evigt.. Men jag skulle aldrig kunna göra så mot min familj.. Jag vill skära mig men då gör jag alla besvikna. Så vad fan ska man lägga ångesten på?? Hoppas det går över så jag kan leva mitt liv länge och lyckligt!

Jag började skära mig i höstas när jag blev "dumpad". Det finns så himla mycket fördomar i dag om just personer som skär sig vilket jag tycker är fruktansvärt! Några av dom fördomarna är t.ex: "dom vill bara ha uppmärksamhet", "jävla emo" osv. Jag och förmodligen alla andra som skär sig gör de för att lätta på ångesten. När jag skar mig blev jag av med ångesten för en stund men sen mådde jag ännu sämre eftersom att jag viste att min familj och dom runt omkring mig som bryr blev ledsna för att dom inte viste hur dom skulle hjälpa mig. Sen är det i alla fall för mig väldigt beroende framkallande.. Jag kan inte sluta. Jag skar mig för snart två veckor sen men då hade jag en kompis som tvingade mig att åka till akuten så att jag fick sy och de blev 11 stygn.. Då kände jag bara hur dumt de va. Det känns jätte jobbigt att lova att man inte ska skära sig igen men man gör de ändå. Jag vill inte ha uppmärksamhet! Jag vill bara bli av med min ångest. Sen känner jag att jag vill skära mig även om jag inte har ångest och det är jätte jobbigt! Detta beroendet är nästan större än att röka! Sen gör jag det väll också lite för att på ett sätt straffa sig själv. Ibland känns de som att det är mitt fel för allt som hände och då straffar jag mig genom att skära mig. Man ska aldrig döma någon för att dom har märken på armen! Man vet aldrig hur den personen mår eller hur hon/han har haft det! Ta reda på fakta innan man säger/gör något! Eller gör inget alls! Alla är lika mycket värda oavsett hur man ser ut på utsidan! Jag är inte en person som skäms för märkena jag har på armen för det definierar inte mig! Jag har bara haft en jobbig period och jobbar fortfarande på att bli bättre, det tar tid men jag är i alla fall på väg ☺️

När jag blev dumpad hade jag inga vänner att gå till eller någon att prata med som förstod hur det kändes eller viste vad dom skulle säga för att jag skulle må bättre. Det jag inte fattar nu är varför dom "vänner" jag "har" som kände idioten inte ifrågasatte det han gjorde eller stod upp för mig som de flesta vänner skulle gjort. Jag antar att deras vänskap med honom var viktigare att rädda än vänskapen med mig. Dom umgås med honom ibland men ingen av dom kan ställa en liten fråga till honom.. Typ varför?!?! Varje gång jag är med dom så är det ingen som ens nämner hans namn och är det någon som gör det så blir det typ direkt pinsam tystnad! Okej att dom kanske inte vill prata om honom för att jag kanske blir ledsen men det är ju jobbigare att man i stället låtsas att han är död! Det är som om han aldrig funnits! Jag blir galen av det för han fanns för mig mer än någon annan! Han är min första och ända kärlek! Klart som fan att man vill höra om han mår bra eller att någon frågar varför han gjorde som han gjorde mot mig! Dessa killar förstår jag mig inte på!

Jag träffade en kille för ett tag sen och jag tyckte han var jätte snygg, trevlig, söt, och awesome! Och sen var vi på en fest tillsammans och han såg märkerna på min arm. Han sa att jag förtjänade bättre och att han tyckte jätte mkt om mig! Vi hade träffats innan så jag kände ju honom och så. Det kändes faktiskt som att han brydde sig om mig och att han inte bara sa massa skit som alla andra.. Senare den kvällen kom vi varandra närmare och allt kändes as bra för jag hade inte mått så bra sen idioten! Så vi strulade ganska mkt och han ville att jag skulle sova hos honom men jag gillar inte att göra det när man är onykter och inte riktigt vet om det är på riktigt eller bara engångs grej. Varken jag eller han ville att kvällen skulle ta slut. Han sa att jag var tvungen att höra av mig dagen efter vilket jag gjorde men sen gick dagarna och till slut var det bara jag som hörde av mig och det orkar inte jag med längre så det har väll gått några veckor sedan jag pratade med honom... Men det är ju så att om inte killen eller tjejen (vilken det nu är man är intresserad av) hör av sig så är han/hon inte tillräckligt intresserad.. Så är det ju alltid i mitt fall.. Jag har dock lärt mig att sluta skriva. Även om man verkligen vill att det ska funka och bli någon så får man bara skita i det, gå vidare och hoppas att man hittar någon bättre. Så har jag fått tänka. Sen tänker jag ju inte så mkt på att hitta en kille och jag letar inte men det är klart att det är svårare att inte tänka på att man är ensam när man blivit dumpad.. Aja det går väll över antar jag :)

//LillFia

För några månader sen blev jag dumpad :(

I sommras hängde jag och min tvillingsyster väldigt mkt med en tjej som sandra (min tvilling) var väldigt bra kompis med. Sandras kille var väldigt bra kompis med hennes pojkvän som jag hade varit lite små förtjust i sen jag gick i 7an. Deras förhållande var inte jätte bra för dom bråkade väldigt mkt osv, dom hade varit tillsammans i nästan 4ra år som Sandra och hennes pojkvän. Allt var jätte trevligt och vi hade jätte kul tillsammans. Sen en månad innan skolan började så började han och jag smsa och han åkte förbi mig när han slutat jobba och tog en cigg. Sen gjorde han "slut" med tjejen och dagen efter hade Sandra och hennes kille fest och han var där. Han sov hos mig varje dag tills jag började skolan. En vecka efter jag börjat skolan sa han att han va min pojkvän. Men när jag skulle åka tillbaka till skolan den söndagen så var han jätte konstig. Han svarade varken när jag ringde eller smsade.. På tisdagen sa jag att jag ÄLSKADE honom och att jag var ledsen om det var jag som gjort fel..Men han svarade inte. På torsdagen ringde min mamma mig för hon hade pratat med Sandra som i sin tur hade fått höra från hans "ex" att han hade gått tillbaka till henne.... :'( Jag ramlade ihop och grät! Jag kunde inte gå tillbaka till lektionen för jag var så ledsen! Han sa hela tiden till mig att han tyckte jätte mkt om mig och så gjorde han så här!! Han kunde inte ens göra slut på ett värdigt sätt! Jag var tvungen att be mamma hämta mig för jag kunde inte vara kvar i skolan! Hela min värld hade förstörts! En vecka efter det var jag ute och hade druckit lite vilket man gör ibland. Jag smsade honom och sa att jag hatar honom för att han gjort så mot mig och att jag tydligen inte var värd ett skit som han behandlat mig.. Jag fick svar.. Han sa att han förstod om jag hatade honom men att han gjort fel, att det var mig han ville ha och att han skulle lämna henne för min skull! Jag blev glad och trode på honom såklart. Sen smsade vi vldigt mkt fram och tillbaka om att han skulle lämna henne och jag sa att han fick ta sin tid för jag viste att det skulle bli jobbigt för honom! Jag sa ocks till honom att han aldrig fick lämna mig igen för det skulle jag inte klara... Sen träffades vi en lördag och det var stelt men jag hade saknat att vara nära honom!! Han såg att jag skurit mig på armen och tyckte det var jobbigt men det va ju hans fel så det var bara bra. Dagen efter hade han blockat mig på FB! Det ända stället jag kunde nå honom på! Den söndagen var den värsta dagen i mitt liv! Jag skulle åkt till skolan den dagen men mamma lät mig inte åka för jag var så borta av sorg. Hade jag åkt till skolan hade jag inte varit vid liv i dag.. Jag bara grät hela dagen och kände mig som ett spöke! Mamma ville köra mig till akuten för hon var rädd att jag skulle göra något dumt! Hon bad mig att inte ta livet av mig!! Det va så jävla hemskt att min egen mamma var tvungen att försöka övertala mig att inte ta mitt liv! Sen den dagen har jag inte hört något ifrån honom.. Det var några månader sen nu men jag mår fortfarande svin dåligt över det han gjorde! Det som gör ondast är att han lovade att inte lämna mig igen! Han var min första kärlek och mitt första förhållande! Jag försöker att inte tänka på honom för han förtjänar inte mig men det är svårt! Så jävla svårt! Men det ända jag tänker på när jag tänker på honom är att han är med henne.. Han var ju såklart en idiot mot henne också eftersom att han sakt till mig att det var slut mellan dom men till henne sa han att det bara var en paus. Om man älskar en person, varför behandlar man den persnen som en påse skit?? Har inte riktigt listat ut det än.. Det roliga är att det säkert kommer fler sådana idioter i framtiden :D Ser fram emot det... Haha.

//LillFia

Jag heter Sofia och är 20 år men fyller snart 21.

Jag går på en folkhögskola i Åsa och bor där på veckorna men när jag inte pluggar i Åsa bor jag med min mamma i Borås. Jag har tre systrar, en tvillingsyster som heter Sandra och två äldre systrar (Elin 22 (23) och Linnéa 27). Alla tre systrar bor med deras pojkvänner. Jag har en katt som heter Bebis, sen har vi en katt till som heter Pissie och en hund som heter Vera.

Jag har inte haft ett speciellt roligt eller lätt liv. Jag och min tvillingsyster blev mobbade från lågstadiet till mellanstadiet och lite på gymnasiet de få gånger vi gick där. Jag har varit deprimerad praktiskttaget hela min uppväxt men mer i mellan och högstadiet. Mitt självförtroende har varit icke existerande. Jag har haft en mamma som gjort allt för att jag och mina syskon skulle ha det bra trots att det varit jätte svårt på grund av våran ekonomi som blev värre och värre ju äldre vi blev, men vi hade alltid mat på bordet och tak över huvuvdet. När jag var 12 år flyttade vi till en lägenhet för att radhuset vi bodde i var för dyrt för mamma. Efter att vi flyttae från radhuset har vi ungefär flyttat 7 ggr på 5 år. Vi gick hos socialen dom 5 åren och därför var vi hela tiden tvugna att flytta eftersom att socialen alltid strulade och inte ville betala hyran vilket dom sakt att dom skulle. En gång bodde vi i en husvagn i en månad. Där bodde vi tre personer, 3 katter och 1 hund. Sen bodde vi på en camping i ca.3-4 månader, samma sak där vi var tre personer, 3 katter och 1 hund. Den tiden vi bodde på campingen var hemsk för min mamma hade precis opererats för bröstcancer och vi fick trängas i en liten stuga för att socialen inte ville betala en hyra vi var efter med och som dom lovat att betala! Praktiskt taget alla i min familj ville ta livet av sig pga detta men jag gick ju i skolan så jag viste inget... Innan vi flyttade till stugan bodde vi i ett stort hus och hade jätte mkt grejer men när vi var tvugna att flytta så fick vi bara en vecka på oss att packa och hitta någonstans att bo. Så mamma och min tvillingsyster fick slänga eller elda upp nästan allt vi ägde. Då hade min mamma nästan bestämt sig för att inte leva mer på grund av att vi blev utkastade och för hur socialen behandlade oss. Som tur var gjorde hon inte det och efter att vi bott i stugan hittade i en lägenhet i Borås som var jätte bra trots att det bara fanns ett rum och köket var jätte litet så spelade inte de någon roll för vi hade ett "riktigt" hem! Nu bor bara jag och min mamma där med våra två katter och hunden :) Det var bara lite av boende historian :) Orkar inte skriva om hur skolan behandlat oss och våran mamma, det tar för lång tid :) I denna bloggen kommer jag nog skriva mkt om kärlek, vänner, skolan, känslor, mobbning och familjen :)

//Lill Fia <3